En Stockholmspromenad på 1730-talet.
(Såsom inledning.)
Vice-Notarien i Norra Ciämnärs-Cammaren, ny-utnämde
Notarius vid Klädeshallen, Herr Leonhard Wetter, hade
haft en sömnlös natt der han en Majmorgon låg i sin
stora björksäng tre trappor upp i huset N:o 2
Capiteinsgatan på Ladugårdslandet. Han hade med ängslan räknat nattens
timmar. Hvarje gång hans Kockska väggur slog full timme hörde
han den nyinrättade[1] brandvaktens reglementerade rop:
Guds härliga, milda och mächtiga hand
Bewahre wår Stad för eld och brand!»
Men han var alldeles för ovaken för att kunna uppfånga melodien till den senare afdelningen.
Emellan, som han tyckte, tre och fyra hörde han ljudet af tunga osäkra fötter nere på gatan. Derpå ett colloquium som varade en half timme; och så ett skrik för tre röster, tills ljudet af en större sax (fig. 1) kom och afklippte upptåget som slutade med en kapplöpning. Derpå hörde han Erich Næsmans nygjutna bönklocka i Ladugårdslandskyrkans stapel ringa in dagen klockan fyra. Det var i gryningen, men solen hade ännu icke visat sig. Herr Leonhard tog sin Daniel Menlös (såsom han efter utgifvaren kallade sin almanacha) och utrönte, att solen hade försofvit sig 24 minuter, ty hon skulle ha varit uppe 3 och 36. För att komma under fund med rätta förhållandet, ref han till sig sin storblommiga sidennattrock, som han året förut fått in från Canton med sin vän skeppspredikanten på Fredericus Rex,[2] lade in en sked
