Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
161
GRATISNÖJEN

Likvisningar voro i gamla Stockholm mycket omtyckta gratisnöjen. Kungliga liks förevisande hafva naturligtvis hört till de allra förnämsta af sådana tillställningar och äfven längst bibehållit sig. Det sista kungliga lik som åstadkom en folkrörelse af det gamla slaget var Karl den fjortonde Johans. Detta visades under en hel vecka, 17—24 April 1844, från klockan 11 till klockan 2 på middagen och från klockan 5 till klockan 8 eftermiddagen. Trängseln var ofantlig på yttre borggården och äfven på närgränsande platser. Redan på första dagen gick det mycket bullersamt till, och folket råkade i strid med de soldater som skulle upprätthålla ordningen. På yttre borggården fans ingen annan stängsel än den som för tillfället bildades af soldaternes led, men dessa genombrötos snart af folkmassan som trängde på under den vildaste oordning. Det var vid detta tillfälle som en högre myndighetsperson ansåg sig böra tala till folket och beklaga, att det vore så otacksamt att ställa till något nöje för stockholmarne. Såsom nöje hafva onekligen likvisningar uppfattats, vare sig att de varit kungliga eller enskilda.

På andra dagen af i fråga varande likvisning fans ett stängsel uppsatt för att på det sättet hålla den skådelystna hopen inom behöriga skrankor; men det hjelpte icke mycket, och på den dagen trampades en qvinna till döds. Hon hette Kristina Pahlin, var vaktmästareenka och 64 år gammal. Hennes begrafning var visserligen icke så ståtlig, men dödsfallet gaf likväl anledning till ännu en af folket med begärlighet skådad likvisning. En dag gick man raka vägen från slottet till den utbod på en gård vid en fattig gata, der enkan Pahlins lik visades, och så fick man på samma dag se både högtsalig kungens och den för hans likvisning ihjeltrampade gummans jordiska qvarlefvor, dubbelt gratisnöje.

Till förekommande af vidare olyckor under förevisningsdagarne började de stockholmare som sett sig om i verlden att yrka på queue. Så brukades i främmande land, men något sådant kände man ännu ej till i Sverige. Aftonbladet, som med vaken blick följde alla offentliga tilldragelser, föreslog först, att någon af allmänheten känd och aktad person, t. ex. kommendanten, öfverste Dævel, skulle låta en samling anständigt folk ordna sig ledvis, t. ex. på Mynttorget, och derifrån sätta sig i marsch till slottet. Då det förslaget icke vann framgång, skref samma tidning »Några ord om konsten att göra queue». Det väckte uppmärksamhet, och queue gjordes verkligen, för första gången i Stockholm. Under de sista dagarne af den kungliga likvisningen gick det derför ganska ordentligt till. Att »köbildning» sedermera i Stockholm så ofta förekommit och hindrat

Gamla Stockholm.11