tjugutre år derefter. Han och en annan hufvudstadsbo, som vänder ryggen åt oss, ser på lifgardets till häst musik, hvilken just svänger om hörnet in på en annan gata, öfver hvilken en lykta af den då alldeles nya argandska sorten svajar på sitt rep mellan de motliggande husen. Det är vinter, och hästgardet har sina hvita lifpelsar, hvilka vid blidare väderlek flaxade såsom dolmans öfver ena skuldran. Efter hästgardets musik kommer pukslagaren som med sina hvirflar gaf laga kraft åt rikshäroldens uppläsning af kongl. maj:ts kungörelse. Pukslagaren är till häst, och som han sjelf måste sköta pukorna, ledes hästen af två stallbetjenter, i frack och trekantig hatt, ridbyxor och kragstöflar. En bondfamilj intages af en sådan vördnad för den i trekantig hatt med plym, halskrus och häroldsstaf utstyrde pukslagaren, att bonden lyfter på hatten och inbillar sig kanske se majestätet sjelft. En annan landtman, sannolikt en brukspatron eller större »possessionat», i vargskinnspels och hög käpp med guldknapp, stannar också för att njuta af ståten, under det att en kadett i den tidens krigsskoleuniform icke bekymrar sig om pukslagarn, utan fortsätter sin väg, med blicken på de två härolderne som, något ovande till häst, skumpa fram efter pukslagaren. Närmast bak om den sist nämde, till en del dold af dennes häst, synes en brandvakt, och bredvid honom en duktig mångelska. Närmast framför härolderne märker man en stadssoldat, på folkspråket korf,
