Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
224
ELDSVÅDOR

omgifven af en stor mängd tjärtunnor, strukna med terpentin. Detta bål påtändes och brann med stor häftighet, men släcktes inom fyra minuter, så snart v. Aken kom med sin lilla spruta, hvars slangöppning var blott ¼ tum i genomskärning. Till släckningen åtgick half annan tunna af v. Akens blandning.

Nu tycktes man kunna känna sig befriad från alla farhågor för stora eldsvådor, och likväl vann v. Akens uppfinning icke myndigheternas erkännande. Berzelius medgaf idéns riktighet, men visade, att den icke vid större eldsvådor kunde användas. De offentliga uppvisningarna stämplades till och med som humbug, ehuru ingen trodde att v. Aken sjelf ville ställa till något bedrägeri.

Och så brann det åter, icke lika vidsträckt som i äldre tider, men ofta lika häftigt, och detta »till trots för von Aken», såsom fru Lenngren sjöng i »Törst-släckningen, vetenskapsrön af en Bacchi broder».

År 1802 uppkom en häftig eldsvåda på Riddarholmen. Af figurerna 93 och 94 finner man huru helt annorlunda mot nu det såg ut på den platsen fordom samt, hvilket synes af eldsvåds-planschen, till och med i början af detta århundrade. Måndagen den 15 November kl. tre qvart till fem på morgonen bröt elden ut i Kammarrättens hus, orsakad af en vaktmästares vårdslöshet vid eldning. Genast efter det larmtrumman börjat gå, samlade sig garnisonsregementena på sina larmplatser, hvarifrån piketerna och arbetsmanskapet skickades till eldstället. Redan kl. en qvart till sex hade elden spridt sig till södra sidan af Kammarrättens hus samt äfven itändt taket på gamla Kungshuset (nu Hofrättshuset). Manskapet fördelades på tre ställen: Riddarholmskyrkogården, södra sidan af Kammarrättens hus samt på planen framför stora uppgången, och sedan äfven inne i huset. Dettas höjd och eldens häftighet gjorde[1], att hela taket hastigt antändes, utom på vestra flygeln som blef alldeles oskadad. Frampå förmiddagen ramlade det brinnande taket ner och tände trossbottnen ofvanför öfversta våningen. Elden fortfor hela dagen. Den 16 tidigt på morgonen försökte man skjuta ned en del af öfra framsidan på huset, men kulorna gingo genom muren, utan att störta denna. Bägge våningarnes trossbottnar i södra tornet på gamla Kungshuset ramlade och förstörde i fallet tornets yttermur. Då kunde man lättare komma åt elden, men största delen af sprutorna var skadad. Efter 36 timmars arbete var elden den 16 på eftermiddagen ändtligen så mycket kufvad, att garnisonen fick aftroppa.

Konungen hade sjelf fört befälet, och Inrikes Tidningar försäkra, att hans föredöme lifvade militären, af hvilka så väl officerare som manskap arbetade oförtrutet mellan de hotande ruinerna och i den qväfvande röken. Också civila tjenstemän, borgare m. fl. visade

  1. Inrikes Tidningar den 24 November 1802.