Arsenal. År 1793 invigdes byggnaden till dramatisk teater, vid hvilket tillfälle, (Gustaf IV Adolfs födelsedag), »Den svartsjuke Neapolitanaren» och operan »Alcides» uppfördes. Till detta ändamäl användes byggnaden sedan ända till dess den brann, hvilken händelse gjorde ett djupt intryck på stockholmarne, emedan de kände huru ett gammalt minne från en förfluten storhetstid plånades ut. Hvad som förhöjde verkan af intrycket voro de dramatiska omständigheter, under hvilka den fallna storheten tog sitt afsked från lifvets skådeplats.
Aftonen den 24 November 1825 spelades femaktsdramen »Redlighetens seger öfver förtalet», af Kotzebue, i hvilket stycke 1820-talets heroer, Hjortsberg, Torsslow och Almlöf, uppträdde. Vid slutet af fjerde akten förspordes röklukt, inne på scenen, dock utan att någon till en början lät oroa sig deraf. Men snart jagades sufflören upp ur sin håla af den nerifrån uppträngande röken. Ridån föll efter fjerde akten, och hotande moln började stiga mellan kulisserna. Sista akten, den värsta, återstod nu, nämligen att meddela publiken hvad som väntade bakom ridån. Det var Hjortsberg som åtog sig den ensam, och han skall hafva utfört den så väl, att publiken, lugnad af hans spelade lugn, utan buller och trängsel aflägsnade sig.[1] Det var på torget utanför man skulle skåda slutet af ett skådespel, hvars make Stockholm påstås aldrig hafva erbjudit. (Fig. 96). Ett ögonvittne[2] skildrar det samma på ett så praktfullt sätt, att vi, som endast ega samtida tidningsreferat att gå efter, hellre låta honom måla:
»Se, huru gräsligt skönt det brinner, det gamla minnesdigra palatset med sina åldriga murar och sina fyra stolta torn, denna prydnad i bakgrunden af Stockholms oförlikneliga hamn! Se, huru de sprakande gnistorna sväfva i luften som stjernor, lösryckta från det mörkblå fästet, der i ett omätligt fjerran myriader sådana tindra i den mörka November-qvällen! Se, huru den hvita snön öfverallt i nejden vid det röda skenet glimmar likt diamanter! Se, huru lågorna rasa derinne, huru deras glödande tungor girigt slicka de grå murarna derute! Se, huru en tron, en stad, ett berg, en sol i ett ögonblick förvandlas i aska ... huru elden frossar bland siden och sammet, bland spetsar och flor, huru drägter från alla tidehvarf, alla punkter på jordklotet, för alla åldrar, alla samhälls-belägenheter sekund efter sekund varda till intet: vildens tigerhud, konungars mantel, munkens kåpa, riddarens pansar, hofmannens bjäfs, tiggarens
