»Ännu kämpar sydvestra tornet mot förödelsen. Från dess
tinnar gjutes Armidas eldregn öfver nejden. Röda drakar susa i alla
riktningar genom luften. Elementerna brottas. Massor af vatten,
slungade i massor af eld, åstadkomma åskors dån och uppjaga svarta
molnstoder, som emellanåt dölja föremålen för åskådarnes blickar ...»
— — — — — — — — — — — — — — —
»De aristokratiska tornen hafva således upphört att sticka afunden i ögonen. Den fullkomligaste jemlikhet råder inom det nedbrända palatsets rykande ruiner — eldens böljor öfverskölja dem först, sedan kastar röken öfver dem sin tjocka mantel ... ’När allt är allt, så är allt allt’.»
»Åskådarne, höga och låga, återvände till slott och kojor.»
»Och det vardt natt.»
⁎
Tio år efter Dramatiska teaterns brand inträffade eldsvådan i Riddarholmskyrkans torn. Det var den 28 Juli 1835. På morgonen hördes häftiga åskknallar.
»Åskvädret i dag på morgonen har hållit på att anställa förödelse på Stockholms kyrkor» stod det på qvällen i Aftonbladet. Så var det också. Strax efter de starka åskskrällarne, kl. något före åtta på morgonen, började det ryka i öfversta spetsen af Riddarholmstornet, och vid samma tid trängde rök ut ofvanför urtaflan på Katarina kyrktorn. Det talades också om, att en åskstråle träffat Kungsholmstornet. Man hade mycket att tala om den dagen i Stockholm.
Kungsholmstornet glömde man dock snart bort, och efter några timmar var elden släckt i Katarina, men i Riddarholmstornet brann det. Man gjorde många försök till släckning, och sotare och plåtslagare hade fullt med sysselsättning der uppe, men de kommo icke åt elden. Flera gånger sökte de tränga upp i den smala tornspetsen, men måste derifrån afstå.
Så gick hela dagen den 28. Dagen derpå rykte det ännu, och klämtning hördes från alla andra kyrktorn i Stockholm.
— Det kan ingen annan än Nyberg hjelpa — sades det bland folket.
Kofferdikapten Nyberg var en rask karl som förut dämpat en brand i Tyska kyrkans torn. Nu tillkallades han af myndigheterna och lät föra upp en ställning utanför tornet och reste derifrån en stege för att på det sättet komma närmare tornets yttre spets. Han och hans folk visade den största oförskräckthet, men det svåra
