stodo dyrbara marmorbyster, der lågo Hoffbros, Hogarts, Åkerströms och Correggios taflor, der lågo sällsamheter, vapen och redskap från Australien, och der befunnos paradisfoglar i långa glascylindrar, och colibri på nålar, mellan Buffons praktverk, Frimurarekalendrar, Coldinu- och Neptuni-Ordens band.» Här hvilade han nu en tid i den största osnygghet, utan att tvätta, raka eller kamma sig, tills han anträdde resan till Ryssland.
Omkring år 1800 dog fadren, och nu inträdde en ny period i Halls lif — han blef faktiskt rik man och på samma gång högfärdsgalen. Han utfärdade anvisningar på killekort och strödde pengar omkring sig. Man ville köpa hans affär, men han nekade envist, och derför tog man den så småningom ifrån honom, tills han, snarare än man skulle kunnat tro, blef försatt i konkurs.
En af Halls ungdomsbekanta, som utgaf en stockholmstidning, begärde i sitt blad en subskription till hjelp för den bysatte John, och den menniskovänliga allmänheten sammansköt omkring två tusen rdr banko för att upprätthålla processen mot sysslomännen i Hallska konkursen. Nu började den Hallska rättegången som frambragt en ofantlig litteratur af tryckta rättegångshandlingar, och det är nu Hall uppträder strykande som en tiggare kring Stockholms gator. Processen slutade just då den skulle komma från högsta domstolen, med en förlikningsfrukost, vid hvilken Hall narrades underskrifva allt, och ingå på att mottaga en rund summa 100,000 rdr b:ko, af hvilka han sjelf ej erhöll en skilling, utan tvertom befann sig bysättningsmessig, ja, han lär icke en gång ha blifvit bjuden på ett enda glas portvin vid den stora frukosten. Nu sjönk han allt djupare i uselhet. »Sjuklig och höljd af trasor — men lika envis att vilja processa sig till stora rikedomar, gick han ännu i åratal som ett vidunder på Stockholms gator, ett föremål väl för medömkan, men tillika för föraktet öfver ett blott på ärfda pengar grundadt anspråk.»
Sent omsider lär John Hall ha aflidit vid Jultiden 1830, enligt uppgift af en tidning, i en spisel långt bort på en malm i Stockholm. »Sic transit gloria mundi.» Så slutar sagan[1] »om den först rike och ansedde, sedermera fattige och föraktade John Hall, dess lefnadsöden och ömkansvärda död», hvilken är tryckt i Stockholm 1831.
⁎
- ↑ Ett välvilligt försök har i senare tider blifvit gjordt att få John Hall till något annat än en rik som genom slöseri blef fattig. Se: Förr och Nu 1877, Tilläggsbladet Sverige.
