år efter hennes uppträdande på Stockholms Stortorg, hvilket visar hvilken ovanlig och varaktig ryktbarhet hon genom sin person vunnit. Och än i dag lefver hon i en liten litteratur af skillingstryck, och en litografi har bevarat hennes verkligen vackra drag. Ur samtida tidningar har en anonym gatpoet gjort vederbörliga utdrag, hvilka åtfölja en »Sång vid den undersköna Dalkullans Karin Ersdotters från Leksand flykt från Stortorget; af en onämd tillbedjare» (1831), och som vi med tacksamhet mot den okände tillbedjaren taga oss friheten begagna.
»Hvarje förmiddag har, någon tid bortåt, en liflig folksamling uppfyllt den sidan af Torget, hvarest mjölkbuden från Landsbygden vanligen hålla med sina kärror. Den, som på afstånd ser det förtviflade armbågandet omkring dessa anspråkslösa åkdon, faller i början i häpen förundran öfver den oerhörda afsättning, som mjölken i en hast synes hafva fått; men vid närmare efterfrågan, erfar man, att folket tränges, icke för mjölkens skull, utan för att se den »vackra Dalkullan» ... Hon afyttrar sin grädda och mjölk med ett särdeles behag, och mer än en gång har folkskockens beundran blifvit så stormande och närgången, att hon, efter fruktlöst motstånd med tagelsnärten, nödgats fly undan i något af de angränsande husen. Vid ett af de senaste dylika tillfällen måste hon med häst och kärra jaga in uti en rymlig förstuga, och man kunde icke hindra mängdens inrusande, utan att begagna husets brandsprutor — onekligen de tjenligaste vapen mot lågande hjertan.»
Dagen derefter, då den beskådande folksamlingen försvårade passagen åt Skomakaregatan, företog sig Policebetjeningen, i välment tjenstenit, att uppkalla den förtjusande Kullan i Kongl. Police-Kammaren, med ödmjuk rapport, att hon stängde gatan med sin skönhet. Karin befans oskyldig, och fick återvända till sina mjölkflaskor; ty — vare det sagdt till de skönas lugnande — om än en och annan säges böra »plikta för ful uppsyn», är det dock ingen förment, att vara så vacker som möjligt. ... Hon är engagerad som mjölkbud för Jerla egendom på Sicklaön utanför Danviks tullen; och det är först i denna egenskap som hon börjat göra furör, sedan hon två år förut incognito gått i byggnadsarbete vid Brunkebergstorg. Hon säges vara omkring 18 år, af smidig växt, med ovanligt fina drag, den skäraste hy, mörkt hår och med ögon som äro obeskrifliga, i synnerhet för dem, som icke sett dem, med ett ord, en verklig Engel i skinnpels. De skönas aristokrati har således allt att frukta af denna Dalarnes Helena; men deremot lärer ingen hafva någonting att hoppas, ty hon har sin Fästman — i hembygden, och skall vara honom odrägligt trogen.»
