skulle icke blott användas för att förvara ridderskapet och adelns »privilegier och acter», samt för att adeln der skulle hålla sina »samqväm, brölop och andra högtidligheter», utan äfven för att der hafva en »skola för sina barn.»
En sådan skola vardt också under namn af Collegium illustre genast inrättad. Till rektor antogs magister Johannes Matthiæ Gothus, sedan biskop i Strengnäs. Riksrådet Johan Skytte åtog sig förnämsta styrelsen och omsorgen vid det nya läroverket, hvilket också derför, jemte nyss anförda namn, kallades Collegium Skytteanum. Bland skolmaterialer nämnas till ock med kartor, något högst ovanligt på den tiden. Utom andra lärare, omtalas en språkmästare Claus som skulle undervisa i franska språket.
I den särskilda skolordning som utfärdades för detta läroverk förklarades, att ridderskapet och adeln ansett nödigt och nyttigt, att vid ungdomens undervisning det lägre och fattigare folkets barn afsöndrades från adelns och de förmögnares. Derför borde en adelig yngling före sitt sjunde år hos föräldrarne hafva lärt uppläsa utantill kristendomens fem hufvudstycken och botpsalmerna, hvarje dag hafva fäst i minnet ett och annat latinskt ord och sentens samt hafva lärt känna och skrifva svenska och latinska bokstäfver och lärt sig stafva.
Vid sjunde året skulle gossen intagas i den adliga skolan. Denna skulle innehålla tre eller fyra klasser. I hvarje klass skulle finnas »vise och käcke» lärare. Undervisningen skulle hvarje dag börjas och slutas med bibelläsning, i synnerhet på söndagar och helgdagar. Inga auctores obscoeni skulle läsas, utan endast goda klassiska, såsom Terentius, Cicero och Virgilius. Äfven grekiska skulle öfvas. Terentii och Aristofanes’ komedier skulle läras utantill. I andra klassen börjades latintalandet. Lästiden skulle vara kl. 7—10 f. m. och kl. 2—5 e. m., men lärjungarne borde i hemmen arbeta för »privata informatorer». Onsdags- och lördagseftermiddagar voro fria. Julferierna räckte från den 16 December till den 8 Februari, och sommarlofvet blott från den 3 till den 23 Juli. På kroppsöfningar lades mycken vigt, i synnerhet bållspel och kägelslagning, fäktning, dans, kapplöpning, voltigerande, samt rida, svänga med pikar, uppställa trupper m. m., och till »kroppsöfningar» räknades äfven schackspel.
Utom Johannes Matthiæ och den franske språkmästaren, voro Jöran Olofsson Lilia (sedermera Stiernhielm) och Vilhelm Simonis
