och är detsamma nästan typiskt eller som mest gällande för de andra. De skilja sig vanligen endast i de punkter som särskildt röra yrket. Så till exempel bestämmer skomakarnes skrå (1474) rörande mästerprofvet: att mästarsko är ett par manskor, ett par qvinnoskor med »länkä laska» och ett par innanbundna (vända?) skor och ett par höga stöflar.
Lärgosse om tolf år må man försöka i en månad, gosse om femton år skall pröfvas i fjorton dagar, och skall pilten gifva en tunna öl till kompaniet, om han blifver stadd, hvarvid han dock får hafva en gäst och sjelf skänka sin tunna. Skulle det under hand upptäckas att skomarkargosse är oäkta född, afskedas han, och böte den som honom stadde.
 Från Cederlundska vinkällaren under k. slottet. |
 I Nordiska Museum. |
Att icke alltid allmänheten blef så väl bemött i butikerna på 1400-talet, som i våra dagar, framlyser af den stadgan, att om någon god man eller god qvinna, god sven eller jomfru eller deras bud kommer i embetet och vill köpa skor, då skall honom eller henne ej svaras annorlunda än väl och beskedligen, vid böter af ett pund vax.
Skomakarne hade Markus Evangelisten till sin skyddspatron.
Murarnes (1487) och Smedernas (1479) skrån förete icke något särdeles afvikande eller betecknande.
Guldsmederna voro ett förnämt sällskap i anseende till den dyra råmaterien. »Ingen som sin egen man är i guldsmedsembetet skall dobbla med androm i taverner eller ölhus», bjuder deras skrå från början af 1500-talet.
