På gesällskapens festdagar fladdrade en fana utanför herbergets fönster. Hvarje gesällskap hade sin egen fana, och vi lemna här en afbildning af snickargesällernes (fig. 161). Att dessa fanor icke alltid tillkommit endast såsom en prydnad kan man finna af t. ex. skomakaregesällernes. Att det gesällskapet (»ogifta skomakaregesällskapet») under Gustaf II Adolfs och Karl X Gustafs tider bidragit till hufvudstadens bevakning, finnes i gamla handlingar angifvet. Då under Karl XII all handel och rörelse voro så godt som afstannade, befaldes ogifta skomakaregesällskapet af regeringen att, jemte borgerskapet, bestrida vakthållningen och om så påfordrades bidraga till stadens försvar. Den 1 Oktober 1714 infann öfverste Zeedtz sig hos gesällskapet och tillsade på »höga öfverhetens ordination», att gesällerne skulle välja sig officerare, hvarpå de med en mun till sin kapten utvalde mäster Wilhelm Breving. Sedermera valdes ock löjtnant och adjutant. Den sist nämde hette Bång och var gesällskapets exercismästare.
I Nord. Museum.
Skomakaregesällerne bildade således ett särskildt kompani, för hvilket anskaffades en fana som kostade 543 daler 6 öre k:mt, en den tiden ganska betydlig summa. Dess utom måste gesällskapet i hvarje månad sammanskjuta ej ringa belopp för vaktgöringens bestridande, i hvilket ändamål en s. k. kompanilåda inrättades. Vakthållningen upphörde sedermera, men fanan bibehölls och utsattes från något af herbergets fönster på gesällskapets högtidsdagar, Annandag påsk och Mikaelidagen, kl. 4—6 e. m., dervid »harmoni- och fältmusik» uppfördes.
År 1794 ersattes den af tiden illa åtgångna fanan med en ny som kostade 64 rdr 16 sk. b:ko, af blått taft och med Sveriges vapen inom två lagerkransar under kunglig krona. Nedanför vapnet syntes den gamla kejserliga romerska krönta örnen. I hvart och ett af de fyra hörnen fans Karl XII:s krönta namnchiffer. Allra öfverst prålade i gyllene skrift:
Sit probus, sit felix, ut Magnus ille lator Aquilæ.
Latin skulle det vara, till och med på en skomakarefana.
År 1824 förbjöds att hänga ut fanan, hvilket djupt smärtade gesällskapet, som ingick till konungen med underdånig ansökan, att det åter måtte tillåtas att låta fanan visa sig under ett par timmar Annandag påsk och Mikaelidagen, hvaremot gesällskapet afsade sig allt tillstånd att efteråt få anställa dans eller andra lustbarheter. Denna ansökan var undertecknad på ogifta skomakaregesällskapets vägnar af C. Gillberg och G. F. Dahl, åltgesäller.[1] Om ansökan beviljades
- ↑ Ofvanstående är hemtadt ur Stockholms Dagblad för Maj 1825, men bladet har icke angifvit källan till sitt meddelande.
