kastat desamma på golfvet samt trampat på dem under åberopande af deras frihet, hvarjemte en af dem yttrat: när han kommer hem, gäller det lif för lif; att slutligen en af gesällerna fattat i en hyfvelbänk och vändt upp och ned på densamma, hvarpå de frågat Sandströms hustru, som inträdt, hvar mannen funnes samt utlåtit sig i den riktning, att de skulle slå Sandström med en sten som låg på golfvet, hvarför bemälde Sandström kallat på vakt. Ett annat vittne hade hört ropet: när han kommer hem, den tjocka rackarn, skall det gälla lif för lif, samt att han skulle knäppas. Då emellertid Sandström kom igen utan att ha träffat vakten, gick gesällen Sundman fram emot honom med en trälist, förehållande Sandström att denne med samma trälist utdrifvit tvenne af Sundmans bekanta som varit och sökt honom. Då Sandström uppmanade Sundman att bortlägga listen, och denne vägrade, tog mästaren gesällen i håret och gaf honom ett slag vid örat. Då drabbades det ihop, hvarvid Sandström blef duktigt uppklappad.
Emellertid föll domen: Sundman dömdes till 36 par spö, tre slag af paret, och Hultstrand, den andre gesällen, som endast »tagit» i Sandström och vållat att han fallit omkull, till en månads fängelse.
Att husbönderna illa behandlade sitt folk under förgångna tider var ganska vanligt, då de hade laglig rättighet dertill, och ännu lefva förfärliga historier om ihjälslagna tjenare och husbönder.
