bryggare och andra hästegande borgare lefva nog ännu i mångas minne (fig. 168).
Borgerskapet sökte på den tiden äfven att öfva sig i marscher och vapenhandtering. Sina officerare valde de sqvadrons- och kompanivis eller, rättare sagdt, föreslogo dem på det sättet. Förslaget ingick derefter till öfverståthållaren, som i underdånighet hos kungl. maj:t anmälde de föreslagne till fullmakt. Underofficerare valdes på samma sätt, men fullmakterna utfärdades af Handels- och Ekonomikollegium.
 |
 |
Den ända från 1660-talet fortfarande stadsmajors-befattningen med lön indrogs efter stadsmajoren, öfverstelöjtnanten Florins död 1820. Öfverstelöjtnant Sandels utnämdes väl någon tid derefter till stadsmajor, dock utan lön, men innehade tjensten icke länge. Konungen sjelf behagade i nåder antaga högsta befälet, och de forne bataljons-kaptenerne fingo rang och namn af stadsmajorer (fig. 167).[1]
Med undantag af sjökaptener, voro alla borgare fortfarande underkastade tjenstepligt, men kunde sjelfva välja, om de ville tjena till häst eller till fots.
- ↑ Den stora kedjan med vidhängande stjerna som bäres af den stadsmajor vi afbildat tillhör icke uniformen, utan ett enskildt ordenssällskap.
