Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
393
BORGERSKAPET

bryggare och andra hästegande borgare lefva nog ännu i mångas minne (fig. 168).

Borgerskapet sökte på den tiden äfven att öfva sig i marscher och vapenhandtering. Sina officerare valde de sqvadrons- och kompanivis eller, rättare sagdt, föreslogo dem på det sättet. Förslaget ingick derefter till öfverståthållaren, som i underdånighet hos kungl. maj:t anmälde de föreslagne till fullmakt. Underofficerare valdes på samma sätt, men fullmakterna utfärdades af Handels- och Ekonomikollegium.

Fig. 168. Borgerskapets kavallerist från 1830-talet. Efter A. Sjöholms teckning i Kongl. Svenska Arméens uniformer.
Fig. 169. Borgerskapets infanterist från 1820-talet. Efter A. Schützercrantz’ teckning i Kongl. Svenska arméens uniformer.

Den ända från 1660-talet fortfarande stadsmajors-befattningen med lön indrogs efter stadsmajoren, öfverstelöjtnanten Florins död 1820. Öfverstelöjtnant Sandels utnämdes väl någon tid derefter till stadsmajor, dock utan lön, men innehade tjensten icke länge. Konungen sjelf behagade i nåder antaga högsta befälet, och de forne bataljons-kaptenerne fingo rang och namn af stadsmajorer (fig. 167).[1]

Med undantag af sjökaptener, voro alla borgare fortfarande underkastade tjenstepligt, men kunde sjelfva välja, om de ville tjena till häst eller till fots.

  1. Den stora kedjan med vidhängande stjerna som bäres af den stadsmajor vi afbildat tillhör icke uniformen, utan ett enskildt ordenssällskap.