Albertina, af henne ombygdes och nu är »arfprinsens palats». Clas Grill dog 1767.
Det var först hans halfbroder och med-delegare i firman, Johan Abraham Grill, som fick upprättelse för den hårda och sannolikt af partihat skärpta domen samt hade tillfredsställelsen att åter mottaga de en gång i följd af samma dom utbetalda summorna. Johan Abraham Grill stod väl icke i så stort anseende som Clas, men var dock en högt aktad medlem af Stockholms börs. Han var också direktör vid Ostindiska kompaniet samt ledamot af tullarrende-societeten och fullgjorde en mängd offentliga uppdrag. Liksom flertalet af Stockholms borgerskap, var han ifrigt konungsk, och då Gustaf den tredje ansåg sig böra göra regementsförändringen 1772, men icke hade några pengar, var Grill genast villig att förstärka honom hvad som behöfdes. Det förtäljes, att pengarne skickats upp till slottet i baljor som öfverst varit fylda med murbruk, hvarigenom alla misstankar om baljornas förnämsta innehåll aflägsnades. För öfrigt var det icke långt till slottet från Grills hus, i hörnet af Stortorget och Köpmangatan, nu n:r 3 vid torget.
Att de gamla stockholmska köpmanspatricierne hade godt om pengar finner man ej blott af sådana der små handräckningar åt konungamakten, utan äfven af det öfverflöd som ofta rådde i deras hem och som vittnar tillräckligt mot talet om »gammaldags enkelhet». I synnerhet skall Johan Abraham Grills hustru hafva fört ett så stort hus och utvecklat så mycken lyx, att hon fördunklade sjelfva drottning Lovisa Ulrika hvilken lär deröfver hafva känt sig mäkta förgrymmad, utan att dock kunna våga sig på en täflan med den rika grossörskan. Clas Grills hustru, Anna Johanna, dotter till Carlos Grill och kusin till sin man, utmärkte sig på ett annat sätt, genom sin bildning och stora smak, och hon lofordades lika mycket som hennes man, hvarom också de många öfver henne författade äreminnena bära vittne.
Samtidigt med Clas Grill bodde i Stockholm en mycket ansedd borgare, Johan Henrik Lefebure, hvars slägt hitkom med André L., som 1645 såsom reformert utvandrat från Frankrike, och som dref stora handels- och fabriksförrättningar samt egde jernbruk. Han var naturligtvis också direktör för Ostindiska kompaniet och innehade åtskilliga andra förtroendeuppdrag, som dock icke hindrade, att han, när 1765 års riksdag anstälde räfst med de ofvan nämda vexelaffärerne, dömdes att till kronan betala sex millioner d. kmt. När ersättningssumman sedan skulle återbäras, var Lefebure redan död. Hans firma fortsattes af sonen Johan Lefebure som sedermera adlades och fick titel af bergsråd. Denne Lefebure var en
