glädje sökte konung Carl den elfte att berusa hela hofvet och var äfven sjelf mer än vanligt uppsluppen. Han uppmuntrade sin omgifning att dricka och sade, att en hofman icke dugde till något, om han icke följde sin konungs föredöme. Med det lilla franska han kunde tilltalade han alla närvarande, och Regnard märkte, att konungen sjelf talade minst bra af hela hofvet. Alla svenska hofmän satte en särskild ära i att tala väl franska och talade det också lika bra som fransmän. Det engelska sändebudet utmärkte sig framför andra, det vill säga, att det vardt först öfverlastadt. Det dröjde ej heller länge, förr än Danmarks sändebud var likadant, och slutligen var hvarenda en i berusadt tillstånd.
Efter ett kopparstick i kungl. biblioteket.
Hvad som hände på hofvet hände ock i det enskilda sällskapslifvet. Men hvad drack man? Öl, vin och äfven bränvin. Ölbrygden underkastades många försighetsmått från myndigheternas sida i gamla Stockholm. Så stadgade borgmästare och råd 1640, att bryggare-embetet skulle ställa sin brygd i tre vissa prof och använda all möjlig flit, att deras öl må finnas klart och välsmakande, utan någon bismak. Intet öl fick säljas förr än det hade klarat sig, var utarbetadt och sprundadt. Då detta var skedt, skulle bryggarne mellan kl. 6 och 8 morgonen derefter inlemna sina prof till behörig accistjenare. Profningen skulle göras af sex edsvurne män, två från staden, två från norr och lika många från Södermalm. Af dessa sex skulle ett par kl. 8—10 hvarje dag sitta i accisen för att profva. Ölet delades i tre klasser: det bästa, medelölet eller svagöl och
