Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/500

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
482
SÄLLSKAPS- OCH VÄRDSHUSLIF

(Schulzenheim) måste afgifva utlåtande, och slutligen kunde målet icke af hofrätten afgöras förr än hustru Dahlfors gått ed på, att hon varit af så beskaffad lystnad öfverfallen.

Om någon embets- eller tjensteman beträddes med kaffedrickning, skulle han ej blott böta de vanliga hundra dalerne, utan äfven hafva ansetts begått fel i embetet.

Med anledning af förbudet hade den 31 December 1766, såsom det hette, upprests följande »minnesvård», hvilken må anföras som ett prof på den ganska utbredda kaffe- och kaffeförbuds-poesi som uppstod på 1760-talet:

Den sista dag på detta år
Vårt kära Caffé afsked får.
   Farväl, du ljufva drick!
Haf tack hvar enda Fägne-Kopp,
Som gifvit läska åt min kropp,
   Och gjort mig tanken qvick.

Man sälje nu sin Caffé-Qwarn!
Men några Bönor våra Barn
   Dock böra få i arf.
Nu Caffé-Kannor tas ur bruk,
Ej någon mer blir Caffé-sjuk.
   Ett lyckligt Tidehwarf!

Till slut med Caffé hålls Kallas,
Man slår dock ingen kopp i kras;
   Den pryder än sit rumm.
Dock glömmes nu den fordna smak,
Man säger nu rätt ömt: Stor sak
   I detta bruna skumm!

Nu blir mig Caffé-Drycken bätsk;
Jag bör ock bli den samma hätsk;
   Det går ej annars an.
Den skal ej komma mer på tal,
Och aldrig räds jag nå’n Fiscal;
   Jag hatar Contraban’.

Komm! låt oss dricka nu till slut
Hwar tår i sista Kannan ut,
   I sällskap med en Wänn.
Trots någon kan i grumlet spå
Hvad öde oss må förestå,
   Om Caffé gifs igen!

Farwäl du kära Hjärt-Liqueur!
Du hädan åt mig ej förför;
   Af dig känns mer ej os.