Bland bekanta värdshus inom staden under de första årtiondena inom vårt århundrade voro den redan nämnda Lyktan samt Franska Värdshuset, i n:o 11 Regeringsgatan, hörnet af Herkules backe, Ryswijks i n:o 28 Nya Kungsholmsbrogatan, Hôtel Turc, i Höpkenska huset på Blasiiholmen, m. fl., för att icke tala om de många »spisqvarteren», såsom Lamberts vid Regeringsgatan, Marscholls vid Hornsgatan o. s. v.
Man åt äfven på de bättre ställena ganska billigt. En portion fisk kostade 12 sk. riksgäld, fågel 18 sk., men oxstek endast 8 sk., kalfstek 10 sk., bouillon 8 sk., äggkaka 10 sk., mandelsprit 8 sk. o. s. v. Detta var omkring 1820 och äfven senare.
Det värdshus, der maten icke blef hufvudsaken, utan snarare ett bihang till dricksvarorna och isynnerhet till punschen[1], var Operakällaren. Fastän det icke ännu är hundra år sedan kungl. operan öppnades, tyckes det dock vara omöjligt att uppgifva, när källaren der började sin verksamhet. Någon upplysning i kungl. teaterns räkenskaper hafva vi ej kunnat finna, men dessa saknas också för många år. En sägen förtäljer, att lägenheten skall i början hafva utgjorts af endast den n. v. stora salen som upplåtits kostnadsfritt åt innehafvaren, mot vilkor, att han skulle till visst pris hålla öl åt hofbetjeningen, till hvilken kanske också skådespelarne räknades.
En »quasi-kulturhistorisk skizz» af W (Karl Wetterhoff), införd i Nya Dagligt Allehanda den 29 April 1866 och som sannolikt är grundad på muntliga meddelanden af några då lefvande gamla personer, uppgifver, att den förste källarmästare som måste betala hyra — 400 rdr. — skulle hafva hetat Cöster och hållit på operakällaren i början af detta århundrade. Han skulle hafva efterträdts af källarmästaren Åström, hvilken dref rörelsen till 1817, då han drog sig tillbaka med någon förmögenhet och började grosshandel, men förlorade sedan allt hvad han egde och dog på borgerskapets gubbhus. Efter Åström kom Badelius, under hvars tid ett mycket gladt lif fördes. Han lemnade oinskränkt kredit, och då han till följd deraf kom på obestånd och nödgades göra cession, fans bland hans gäldenärer en dansör som för förtäring var skyldig 1,400 rdr., ehuru hans årslön vid teatern ej var större än 400.
Badelius efterträddes af Krieger, hvilken förut hållit på Riga vid Österlånggatan. Under hans tid inträffade, såsom Wetterhoff yttrar, nobisgubbarnes gyllene ålder. De löner, som qvitterades en trappa upp, stannade på nedra botten, och aktörsstaten hade sitt stamhåll på operakällaren. Det berättas, att sångaren Sällström en afton, då
- ↑ Punsch omtalas, jemte bischoff, i medlet af 1700-talet.
