Att sockerbagarne icke blott togos i försvar mot främmandes intrång, utan äfven sattes så högt, att de betraktades som »konstnärer», finner man af förordningar från sjuttonhundratalet. Deras försäljningsbodar vordo dock först i vårt århundrade äfven utskänkningsställen för kaffe, te, choklad, likörer o. s. v. Namnet »schweizeri» togs af innehafvarnes nationalitet, ty de första som i Stockholm förenade sockerbageri med utskänkning af förfriskningar i flytande form voro till Sverige inflyttade schweizare.
Den förste eller åtminstone en af de allra första var Coussic, som fans här 1812 och hade sin »schweizeribod» i Willebrandska (Pihlska) huset vid Drottninggatan. Hans enka gifte sig sedermera med musikdirektör Homann vid Svea artilleri. En annan schweizare, vid namn Schann, höll något senare vid Stadssmedjegatan. Andra landsmän trädde i schweizarnes spår och satte upp likadana förfriskningsbodar. En tysk, från Königsberg, Pohl, (d. ä.) gick omkring och sålde likörer, men var en företagsam man och fick, 1815, mot en årlig afgift af 66 rdr 32 sk. bko hyra en kolbod, som tillhörde kungl. operan och var belägen innanför den stora förstugan åt Arsenalsgatan. I den kolboden inredde Pohl ett schweizeri, hvilket sedan under olika egare bibehållit sig ända till 1881, då det förvandlades till kapprum för teaterbesökande på öfre parkett.
Senare öppnade Pohl ett annat schweizeri, först i n:r 6 och derefter i n:o 10 Arsenalsgatan, midt emot operahuset, och höll äfven der, liksom Pohl d. y. i många år. Hans Pohlsro på Djurgården hafva vi redan omnämt i sammanhang med första maj. Pohls lägenhet vid Arsenalsgatan förestods omkring tjugufem år af mamsell Rose (Rosa Meyer), ett älskvärdt fruntimmer, omtyckt af de många kunderna och alltid vänligt och tillmötesgående mot hvar och en som bad henne anskaffa teaterbiljetter, hvilket hon med största beredvillighet åtog sig utan någon ersättning. »Mamsell Rose» lefver ännu och är nu 87 år. Hon har mycket att förtälja från den tid, då hufvudstadens hela manliga konstnärsverld, och främst deribland kungl. teaterns konstnärer, i förening med unga officerare och andra glada stockholmare besökte Pohls schweizeri samt sedan hon sjelf, 1843, öfvertog lägenheten för egen räkning och innehade den i fem år. I ungefär tre årtionden skänkte hon i kaffe, punsch och likörer, sålde konfekt och gaf ett vackert småleende på köpet.
En tid hade hon till medhjelperska en vacker blondin, fru Söderström. Dessa två skötte om somrarne under lägret Pohls kafé på Ladugårdsgärdet och voro bägge mycket omtyckta af officerarne. En sommar tågade hela kadettkåren, efter slutadt läger, upp till kafét och uttryckte sin tacksamhet genom afsjungandet af den
