Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/548

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
530
SLANGORD OCH BÅNGMÅL

»Kan du lata te korba, så kimi du lavi?»

Eller:

»Kan du tala te-bakor (baklänges), så miki du vila (vill)?»

I Stockholm hafva vi funnit fem slags rotvälska, för att benämna det så, och af hvilka ett blifvit klassiskt. I Dahlgrens komiska fantasi »Rosenfesten» förekommer en scen mellan hussu och ordföranden i festkomitén, i en trakt af Lofön.

Hussu: »Dilber skalber falber talber nulber», hvilket öfversatt blir: »Dig skall fa’n ta’ nu!» Detta gick ännu an; men Hussu talar ytterligare: »Vilber dulber ilber skalber». Här är nyckeln förkommen till senare hälften, men slutligen tillägger hussu: »Dulber älber elber stolber nalber.» = »Du är en stor narr.»

Detta skref Dahlgren redan på 1840-talet. Språket hade dock framtid för sig, ty det begagnades i skolorna ännu på 1860-talet, kanske ändå senare. Nyckeln tyckes vara lber, som fogas efter första stafvelsen. Ett vilkor för språkets möjlighet synes vara ordens enstafvighet, så vida icke den största otydlighet skall uppstå.

Ett annat är den så kallade pladevatttydevyskadevan eller en fingerad platt-tyska. Det har en bestämdare grammatik. Man sätter nämligen de efter hvarje vokal och tar om denna igen med ett v framför. Språket får en viss bestämd karakter, fordrar sträng öfning, kan uppdrifvas till en hög grad af konstfärdighet och väcker då förvåning öfver de öfvervunna svårigheterna samt är alldeles obegripligt för de oinvigde.

Ett exempel:

Udevuppådevå medivin mudevun vadevar lödevöjedevet
Odevock hedevälsadevan idevi medevin blodevod,
Idevi sjädeväledeven bodevodedeve nödevöjedevet.
Hvadevar medevennideviskadeva vadevar godevod.
Hvadevar podevojkedeve gladevad odevock ydevystedever
Vadevar stradevaxt midevin hudevuldadeva brodevor;
Hvadevar flidevickadeva vadevar midevin sydevystedever
Hvadevar gudevummadeva vadevar midivin modevor.

Öfversättning af:

Uppå min mun var löjet
Och helsan i min blod,
I själen bodde nöjet.
Hvar menniska var god.
Hvar pojke, glad och yster,
Var straxt min hulda bror;
Hvar gumma var min mor.
 (Ur »Pojkarne» af Fru Lenngren.)

Det tredje slaget är det högst berömda fikonspråket, som lefvat minst sina 30 år och ännu har sina ganska talrika anhängare, dock