Påsk är kanske den af våra högtider som har den mest religiösa karakter. De sex fastlagsveckorna hafva utgjort en långsam förberedelse. Första fettisdagen har gifvit försmaken med simla och fastlagsris (fig. 29), eller hetvägg och fetvägg. Passionspredikan på Onsdagar, Christi Pinas Historia i morgonbönerna i skolan, konfirmationsläsningarne på kyrksalen, de myckna klockringningarne ge en anstrykning af dysterhet som bjert afsticker mot naturens ljusnande yttre. Ty nu har det börjat våras; gatorna äro vanligen fria från is och snö, lärkan har hörts på Ladugårdsgärdet och bofinken har blåst reveljen i Humlegården, ströet ryker i trädgårdarne, kyrkogårdarnes nyklippta träd svälla i knopp, gamla pilen på Skeppsholmen[1] har visat sina silfvergrå hängen, man börjar måla ångbåtarne vid Skeppsbron, och oljefärgen doftar i solskenet i kapp med tjäran; blåsippor hafva utbjudits på Djurgårdsslätten, rädisor hafva uppträdt på Munkbron och Hötorget, och stockholmarnes gamla favoritblomma Hyacinthen blommar i fönsterna. Marie Bebådelsedag har skänkt en hvilodag gratis åt många. Skärtorsdagen har infallit med generalrepetitioner på Skapelsen i Riddarhussalen och senare i La Croix’ Salong. Långfredagen ingår lång och dyster till det yttre, ehuru inomhus icke alltid är så tyst som på gatan. Skapelsen uppföres till förmån för Frimurarbarnhuset. Påskaftonen firas inom den slutna familjekretsen med ägg, hvilka i somliga hus bruka förses med inskriptioner, vanligen frågor och svar, hvilka gifva anledning till artiga skämt. Påskdagen gå barnen fram i de fattigare församlingarne emedan man icke vill hålla dem från arbetet längre än nödigt. Det är vackert att på morgonen se unga flickor, klädda i svart, barhufvade eller i en hvit slöja, med psalmboken i handen, vandra framåt gatorna vid en moders sida, och ynglingar med brydda miner för första gången bärande den höga hatten och den svarta fracken. Eller att se dem, då de om middagen efter nattvardsgången komma ut genom kordörren, bleka och röda, uppskakade af de gifna löftenas vigt och betydelse, mottagas med omfamningar af syskon och vänner som icke fått rum inne i kyrkan.
- ↑ Gammal Stockholmsvän. Blåste ner om våren 1874.
