Efter deras exempel fara de andra narrarne efter; de rasa och ställa sig vansinniga med förvandlad gestalt, såsom i de ovidianska metamorfoserna, i synnerhet i Fastan ... Så sätter slagtaren ett bock- eller oxhufvud på sig och härmar dessa djurs stämma, eller grymtar han som svin. Så gå fiskarena omkring med nät och hof ... På samma sätt de andra Borgarena, efter hvars och ens stånd och väsen. En sådan frihet tillåtes dem af Öfrigheten endast sex dagar före Fastan. Det fins också icke någon bland de utklädda, som fräckare utstyr sig likt lättfärdiga qvinnor än de utländska målarne ... men af de inländska afskys sådant».
Under katolska tiden var påsken särdeles festlig; derom kan man få besked i 1571 års kyrkoordning som innehåller förbud mot åtskilliga ceremonier:
“Så skal ock om Påscha tijdh Korset hwarken nedherleggias eller upptaghas, icke om kring draghas ...“
“Icke skal heller wara förbudhet (såsom wandt är) ringia i Dimbelsweckonne heller än någhon annan tijdh om åhret/ ty then sedhen som war/ at man tå icke skulle ringia/ uthan blåsa i horn eller annat slijkt/ haffuer ock hafft waantroo medh sigh“.
“Så skal man icke heller klädha Beläten om Fastona“.
Dessa gifva ett begrepp om det pittoreska gatulif som kulten framkallade. Att i sammanhang härmed, ringningen, hvilken väl liksom än i dag på landet, måtte ha varit frivillig, gifvit anledning till folkförnöjelser synes af följande bestämmelse i nämda Ordning:
“Medh klockor haffuer ock warit stort missbruk ... nemligha sådana som then longa ringning på Siäladaghen och siäla afftonen/ ther en hoop med unga gelningar komma til Kyrkiona/ och under sådana ringnings sken bedriffua mykin öffuerdådigh skalchheet“.
Att skådespel under medeltiden uppfördes i Sverige, är alldeles säkert och att de då äfven förekommit i Fastan kan antagas. Olaus Petri säger nämligen i företalet till Tobie Comedia: »Somlighe brukadhe Spel eller Comedier och Tragedier på uppenbara spelplatser eller skodoplatser ... Thetsamma haffua och våre förfädher brukat så här j landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, medh vijsor, rijm: och Comedier om helgha män, som föregaffz til godh exempel, om the ellies hadhe altijd så rett drabbat sanningen, som the ther sådana dichtade, synas haffua hafft meningen godh ...»
Ett Patent af 1669 angifver, att Fastlagen då ännu firades på ett bullersamt sätt och med Fastlags-Spel. Det förtjenar anföras, emedan det är förbisedt och emedan det ger visshet i en punkt der gissningar länge herrskat:
