flanellkappa och drager den öfver H:s hals med sådan våldsamhet, att kappan slutligen skiljes från jackan. I det samma rusade alla med hurrarop till fönstret och kastade ut äfven kappan.
Generalen återkom då till dörren och gjorde starka förebråelser för sådan låghet, att gifva löfte i folkets namn och genast bryta det löftet. Detta tycktes, heter det i rapporten, göra impression på dem. Åter förnyades löftet och F. sade då, att han önskade få gå. Generalen tog F. under armen och började gå, men stannade några ögonblick i andra rummet, emedan F. af paraplyer och knölpåkar redan fått åtskilliga slag, samt förestälde dem elakheten i deras uppförande och mottog ännu förnyade löften om att sjelfhämd icke skulle tagas.
Derpå fattade generalen F. under venstra armen, och marschen fortsattes, men i det samma trängde en karl in på F. och drog ut dennes värja samt utöste en hop skällsord. H. skulle följa med, men hindrades af ofvan nämda fruntimmer, som kastade sig i hans armar och utropade, att H. ej finge öfvergifva henne och hennes faderlösa tre barn, som nu skulle också blifva moderlösa, om H. ej försvarade henne, ty folket hade yttrat, att hon skulle blifva olycklig, emedan hon tagit excellensens parti. Först efter flera minuter kunde H. slita sig lös, och då han jemte de två posterna ändtligen kom ned på gatan, var vakten borta. Generalen såg han ej heller till, och folksamlingen som omgaf excellensen var då med denne redan på Riddarhustorget. H. tyckte sig äfven märka någon rörelse i bataljonen, hvarför han skyndade dit och rapporterade för bataljonschefen sin återkomst samt intog sin plats i bataljonen.
Så lyder löjtnant Hammarskiölds, den 23 Juni 1810 afgifna rapport, hvilken, så vidt vi kunnat finna, icke förut i tryck så fullständigt offentliggjorts. Crusenstolpe har (i Morianen) på denna rapport broderat en fantasiskildring i sitt vanliga manér. Vi hafva låtit rapporten såsom det vigtigaste aktstycket sjelf tala. Öfriga vittnesberättelser tillägga ingenting af vigt.
Om mordets fullbordande på Riddarhustorget framför rådstugan kunna vi vara mycket fåordiga, ty omständigheterna dervid äro allmänt kända. Såsom visst torde få antagas, att det var den till sjöman förklädde löjtnant Tandefelt som genom att hoppa upp på Fersens bröst gjorde slut på den redan förut af misshandlingen döende mannens lif.
Huru mycket som var förberedt och huru mycket som inträffade kanske tämligen ofrivilligt under upploppets hetta är mer än svårt att bestämma och skall sannolikt aldrig kunna fullt upplysas. Rättegången var i det afseendet långt ifrån uttömmande. Emellertid ser
