folkhop drog ut till Kungsholmen och krossade fönsterrutorna hos sprutfabrikören Sjöberg vid Gamla Kungsholmsbron. Den bekante, nitiske polisgevaldigern Jæderin fick ej heller hafva sina glasrutor i fred. De politiska åsigterna voro således icke åtminstone ensamt bestämmande vid fönsterinslagningarna. De voro det lika litet på söndagen, den 19, då en hop pojkar plundrade konditor August Davidssons butik vid Drottninggatan och smorde sig med alla hans tårtor och karameller. Då måste polismästar Bergmans fönster också släppa till sina rutor.
På söndagsaftonen gick det ännu hetare till. Då sköto soldaterna skarpt i Storkyrkobrinken och på Vesterlånggatan, ned åt gränderna till Nygatan. Det var en ganska obehaglig afton som väckte oro och ängslan hos Stockholms fredliga invånare. Långt in på natten hörde man gevärsskott återljuda i de smala gatorna.
De som stupade för soldaternas kulor voro kaptenen Livin, löjtnanten Benzelstjerna, skomakargesällen Westberg, arbetskarlen Nordblad, förre stadssoldaten Wahlqvist, bomullsväfvaren Fritze, tullvaktmästaren Lindberg. På serafimer-lasarettet afledo af sina sår en bleckslagargesäll, fyra bagarelärlingar och tre arbetskarlar. Ett icke ringa antal sårade tillfrisknade sedermera.
Mångfaldiga voro de historier som förtäljdes från dessa marsdagar. Bland andra erinra vi oss en, som påstås vara fullkomligt sanningsenlig. En snickaregesäll hade fått ett skottsår i ena benet och fördes in på Herberts rakstuga, belägen i en utbyggnad på ett hus i Stora Gråmunkegränd, midt för Vesterlånggatan. Under det en barberare var sysselsatt att förbinda den sårade, hvilken satt på en stol, inträngde en gevärskula genom dörren, snuddade förbi barberaren och stannade i snickarens dittills osårade ben.
Af garnisonen uppgåfvos sjutionio man vara sårade genom stenkastning, och många polisbetjenter hade också träffats af de stenar som slungades från folkhoparne.
På måndagen, den 20 Mars, mottog kungen flera deputationer, såsom af bondeståndet och af borgerskapets femtio äldste, anförde af sin ordförande, målareåldermannen Gustafsson, hvilka uttryckte sitt ogillande öfver oordningarna. Ett hundra af Bildningscirkelns ledamöter förklarade sig vilja förena sig med öfriga välsinnade medborgare till lugnets återställande. Ett slags »frivillig räddningskår» bildade sig för att hjelpa myndigheterna, och på måndagsafton, då folket åter skockade sig på flera ställen, men då man endast pratade, voro dessa frivillige ganska nitiska i sina försök att öfvertala folk till att gå hem och lägga sig. De gingo i sin fosterländska ifver till och med så långt, att de ledsagade hem flera af de
