Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
68
FOLKFESTER

På Hotell Français och hos Pjerres äfvenså
Täckaste Nymfer servera,
Hwad som dig lyster af dem kan du få,
Utan att just obligera.

Derpå skildras kroglif med Lotta i Skottgränd; så en anropan till Bellman; derpå ett slagregn, och så är det slut med första maj.

⁎              ⁎

Trefaldighetsnatten — det är ett ord, som det yngre stockholmsslägtet icke mycket känner till och som de äldre lefvande hufvudstadsbor förbinda med föreställningen om råa upptåg, fylleri, blodiga slagsmål samt då och då ett ohyggligt dråp.

Det fans likväl en tid, då trefaldighetsnatten betydde något annat, då man åtminstone sökte gifva den utseende af något allvarligt religiöst, äfven af något poetiskt svärmiskt.

Under den hedniska tiden, långt förr än Stockholm vardt till, gick man i ljusa vår- och sommarnätter och offrade vid heliga källor. Det var ett godt bruk, fann katolicismen och tog upp det för egen räkning.

Trefaldighetssöndagen var i den katolska tiden en stor högtid i Stockholm. »Den gudomliga trefaldighetens högtid är den största bland årets högtider», heter det ännu i en katolsk, i Stockholm för icke många årtionden sedan tryckt religionshandbok, hvilken också förklarar, att i den högtiden alla andra äro liksom inbegripna. Inom kyrkan firades den icke med samma utmärkelse som de andra stora festerna. Hvarför? Jo, svarar samma religionshandbok, »derför att den icke nog värdigt kan begås här på jorden». Skälet torde vara tillräckligt öfvertygande. Men utom kyrkan och i synnerhet natten före sjelfva helgdagen var det en stor och glad högtid som utbildade sig till en folkfest, om också icke af samma betydelse som majfesten, triumffesten öfver vinterns underkufvande, eller midsommarfesten, glädjefesten öfver sommarens herravälde, likväl med ofta stor otålighet väntad.

Att det var en tid, då flertalet af stadsfolket gick ut för att fira trefaldighetsnatten är väl ganska säkert. Det gälde då för litet hvar att stå väl med kyrkan, och hon såg gerna, att de förnämligare deltogo i heliga vallfärder. Men en annan tid kom. Det var ej längre fråga om en religiös fest, utan om ett helt profant folknöje, och då försvunno de förnämligare, drogo till annat håll eller stängde in sig i sina hus och föraktade hela tillställningen. Hvad underligt derför, att råheten tog öfverhand och slutligen växte, så att hela vallfärden