Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
82
FOLKFESTER

ofantlig, färsk Kjökkenmödding midt i en stor, tätt befolkad stadsdel och som hvarje dag flitigt bearbetas under det dussintals arbetare gräfva i högen, lassa innehållet på små skottkärror, skjuta kärrorna på långa plankor öfver klappbryggan, der »Sta’ns» tjenstflickor ligga och skölja herrskapets linne, tappa en god del af det feta och doftande innehållet och vräka återstoden på någon af de skutor hvilka ligga under lastning, spridande en skarpt genomträngande lukt vidt omkring, långt upp åt Riddarholmen, långt ned åt Slussen, öfver till Söder, in åt Sta’n.

Men nu komma löf och blommor. Man ser icke åt sopbacken. Man känner icke lukten från den ofantliga Kjökkenmöddingen. Ängens friska dofter, skogens helsosamma luft ha kommit till staden. Allt flera båtlaster anlända. Munkbron liknar en ung skog. Man vadar i grönt långt upp i Stora Gråmunkegränd, der franciskanerne fordom larfvade på vägen till eller från sitt kloster.

Stockholm är nu vaket och på benen.

— Fort, Annette! Skynda dig till Munkbron och köp björklöf! Tag en stor ruska, flera ruskor! Glöm inte att köpa blommor också. Konvaljer först och främst! Vi ska’ klä’ i sal’n och i köket se’n.

— Se så, nu har Janne sprungit bort. Man skall få se, att han går och drifver i löfmarknaden, men alldeles glömmer, att han skulle löfva portgången och klä’ verksta’n.

— Hit med björkstackarn! ... Se, syrener ännu! Dem måste jag ha. Och gullvifvor se’n!

Marknaden är högst liflig, med stigande »tendens». Stadsfolket slites om träden, grenarne och qvistarne. Tjenstflickor, lärpojkar, skolgossar, tjenstfria gardister (stadsbudens företrädare), sotarepysar, tjocka madamer släpa af med löfruskorna upp för de smala gränderne, in på Vesterlånggatans trånga handelsväg, på Prestgatans ännu trängre, bortskymda stråt.

Öfver allt löfvas, från källargluggen till vindskupan, från sömmerskans lilla kyffe till den fina kramboden i hörnet af Tyska Brinken. Hvar enda bod vid Vesterlånggatan har en grön triumfbåge öfver dörren med blåklintskrans i midten och blommor här och der.

Gå in på Dufvan, den gamla källaren i hörnet af Vesterlånggatan och Stora Gråmunkegränd, och ni trampar på elggräs. Hela golfvet är dermed beströdt. Svagdricksångorna och lukten af kumminsuparne och potkäsen duka under för blomdoften. Den stora skänkhyllan i yttre rummet är förvandlad till en grönskande lund.

Åkarens hästkrake som stretar uppför Kåkbrinken har också fått sig en löfruska i luggen och en annan på svansen. Kärran är klädd med löf. Åkaren sjelf har prydt sin flottiga mössa med en hel blåklintsqvast.