119
jag vilja sätta mig bredvid dig och få prata med dig som en förståndig och hjälpsam vän. Men med detsamma blir jag så rädd, att vad jag kom att säga, skulle vara så litet mot allt, vad jag ville, och så sitter jag tyst mitt emot dig och tänker på dig. Det är som underliga melodier, vilka jag ibland kan höra tyst för mig själv, men omöjligt kan få fram, fast jag så väl hör varenda ton i mitt öra.
Då går du ibland ifrån mig och då tycker jag, att jag hör, hur du suckar för dig själv, när du tror, att jag ej kan höra dig. Jag tror, att du längtar efter mig, och jag tycker, att jag ville dö av sorg, för att jag är så liten och obetydlig, att du ej ens märker, hur jag håller av dig. Och när du har gått, sitter jag ensam och säger allt det, som jag aldrig kunnat låta dig höra, därför att jag ingenting annat är än en liten kvinna, som älskar dig.
Ibland tyckte jag att det var som om allt detta ropade inom mig så högt, att du skulle höra det, även när jag teg, och när jag då äntligen visste, att jag ingenting hade att hoppas, då blev jag så olycklig, som jag nu är, och som jag blivit, därför att jag ej kunnat vara för
