Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

Det är underligt, att man ej kan binda sitt eget öde vid en annans, utan att detta skall förvirra hela ens liv, bringa det i oordning. Ännu underligare är det, att när anledningen till denna oordning bortfallit, harmonien mellan mig och min värld ändå icke vill återkomma. Och medan jag tänker på detta, slår det mig, att anledningen till, att min hustru och jag skildes åt — eller att jag skildes från min hustru — det var, att jag redan från början kände, att mitt liv med henne ej kunde bliva vad det först var. Det var hon, som rubbade ordningen i mitt liv, och jag tror, att jag redan tidigt under mitt äktenskap hade förnimmelsen av, att hon var mig till hinders.

Varför skulle hon göra detta? Vad var det i hennes natur eller i min, som gjorde, att jag redan tidigt, medan ännu min känsla för henne var så brännande stark, att jag förebrådde mig det som en låghet, dock städse gick och bar på den känslan: »hon står mig i vägen. Den bana, som skulle bära mig fram, är stängd genom henne»? Jag har grubblat över, varuti detta låg, och jag har aldrig kunnat finna det. Jag vet blott, att jag ständigt kände det, som