24
vilka gingo ut och in i mitt hus, människor, vilka sade, att jag själv skickat efter dem, med vilka jag talade om allehanda, och till vilka jag betalade räkningar. Jag såg det långa tåget av sörjande, som från vagnarna tågade upp över kyrkogården, såg mig själv svartklädd stå närmast graven, hörde prästens välbekanta ord och ljuden av mullen, som föll över kistans lock. Sedan kände jag händer, vilka tryckte mina, jag märkte, att jag steg in i en vagn, fick en förnimmelse, att jag avslagit anbudet från någon, som ville hålla mig sällskap, och steg slutligen ensam uppför trapporna till min bostad.
Där gick jag genom alla rummen. Utan att dröja vid de minnen, de gömde, fällde jag själv gardinerna och stängde alla dörrar. Utmattad efter den oerhörda ansträngning, vilken denna dag för mig inneburit, satte jag mig i min gungstol och såg mig omkring med en känsla, som om jag länge varit borta och äntligen kommit hem till mig. Jag satt och väntade på, att en lättnadens känsla skulle komma över mig, därför att jag nu var fri. Men den kom icke. Som plågad av kommande dagars tyngd kände jag mig upprörd på ett sätt, som jag aldrig skall
