39
detta plågade mig, därför att det innebar ett anspråk.
Jag minns som sagt mycket väl, när vi skildes, och jag har aldrig dolt för mig själv, att det var mitt fel. Det var på den tid, när jag nyss blivit förlovad, och jag hade mina skäl att vilja vara ensam. Då stängde jag min dörr för honom som för alla andra. Jag kände igen hans steg, när han kom i trappan, och jag hörde hur han knackade på min dörr. Jag förstod mycket väl, att han hade sett, att jag var hemma. Lampan brann nämligen bakom den nedfällda gardinen i mitt studentrum, och från den plats, där han plägade stanna för att se efter om jag var hemma, måste han nödvändigt se detta. Jag förstod av den tid, som förgick mellan hans knackningar, att han väntade på att till sist bliva insläppt, och när han gick tillbaka utför trappan, skedde det med långsamma, dröjande steg, som om han trott, att jag skulle ropa honom tillbaka.
Jag väntade mig, att han skulle låta detta inverka på sig och ej återvända. Jag var i en överretning, som jag ej kan beskriva. Förälskad som jag var, led jag på samma gång
