Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

43

fantasier. Han skulle stå och betrakta detta skuggspel, till dess att det försvann, och gardinen åter hängde tom och vit, belyst bakifrån som dettomma papperet i en laterna magica.

Så skulle han vända om och gå därifrån. Men han skulle ändå ej kunna låta mig vara ensam. Han skulle fatta den bild han sett som en vink, att nu var tiden inne, då han kunde träda fram och finna ögonblicket till ett närmande gynnsamt. Han skulle inbilla sig, att jag satt ensam på mitt rum och längtade efter honom, liksom han, gick ensam på gatan och tänkte på mig. Han skulle tro, att blott jag fick se honom igen, skulle jag bli glad, och vi skulle följas åt, som om ingenting passerat. Allt detta skulle han tro, jag visste det så säkert, som om jag redan hört honom ånyo stiga uppför trappan. Och just som jag satt och tänkte på detta, spratt jag till. Jag hade verkligen hört steg i trappan. Det var han som kom, och om ett ögonblick knackade det. Då intet svar följde, knackade han ännu en gång, och då heller icke detta hjälpte, ropade han mitt namn,