Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XI.


Jag har sökt Kristian Sundin under en hel veckas tid, sökt honom på alla upptänkliga ställen, men omöjligt kunnat träffa honom. Det har blivit en fix idé hos mig, att för honom måste jag berätta mitt liv. Jag vill spegla mitt öde i en annans ögon, höra min egen röst, som försvarar och anklagar mig själv, se, om en annan skall känna samma fasa, när jag blottar mitt verkliga jag, som jag själv dagligen erfar.

Varför jag vill allt detta, vet jag icke. Jag vet blott, att det måste ske, jag ville helst icke förlora en dag, innan jag visste det vara gjort, och jag har redan väntat en vecka.

Så mötte jag honom en afton, när solens sista strålar föllo över Humlegården, och utan förberedelse, tvärt och enträget, frågade jag, om han ville följa mig hem. Jag såg, att han tvekade — möjligen var han upptagen — men