95
våra rum, och medan vi sutto ensamma, föreföll det mig ibland, som om vi ingenting haft att säga varandra. Jag grubblade på detta, och jag försökte att tala vid Gertrud om det arbete, som sysselsatte mig i skolan.
Jag skall aldrig glömma den förvånade blick, som mötte min, när jag första gången öppnade detta samtalsämne. Och för första gången i mitt liv slog det mig: Hon förstår icke mig, liksom jag icke henne. Jag märkte tydligt, hur det var, och jag förstod det också. Med barnslig egensinnighet hade hon fäst sig vid den tanken, att jag skulle bli en stor vetenskapsman, och hon insåg icke, att med vår förflyttning allt hade blivit förändrat. Barnsligt och oreflekterat hade hon följt mig hit, därför att jag föreslog det. Men när det väl var skett, fattade hon icke, att vi båda måste bära konsekvenserna, och att konsekvensen förde dithän, att mitt liv blev ett annat.
Med en våldsam kraftansträngning hade jag ryckt mig lös från allt, som var mitt, och jag hade gjort detta, utan att reflektera över, varför jag gjorde det. Det hade skett, därför att jag var gift, därför att jag icke stod
