97
tande sig inom sig själv, satt hon tyst, liksom blickande in i ett obekant fjärran.
Hennes ord gingo som svärd igenom mig, och från den stunden lärde jag mig att se klart. Jag vet, att efter detta ögonblick hade min röst icke samma klang, min blick icke samma uttryck, mina läppar icke samma värme, när jag kysste, tilltalade eller såg på min hustru. Jag slöt mig inom mig själv lika hårt och obevekligt, som jag en gång stängde min dörr för dig.
Utan att ett ord av bitterhet fallit oss emellan, gingo vi från denna dag våra egna vägar, och jag gjorde ingenting för att kalla henne tillbaka till den väg, som var min, och som bort vara vår gemensamma.
Jag lämnade henne åt hennes tankar, och jag hade rätt. Jag hade tusen gånger rätt. För hennes skull hade jag lämnat mina studier, min vetenskap, allt som skulle bära mig fram genom livet. Varför hade jag gjort detta? Och vad fick jag för lön?
Om en människa offrar allt för en annan, om hon så finner, att denna andra ej var offret värd, om man steg för steg märker, att allt, vad man trodde vara lycka, sällhet, finhet och för-
4. — Gamla brev.
