kunglig sekter måste hafva på den tiden. Jag fäste hans uppmärksamhet på, att det kanske icke vore öfverflödigt, om jag finge veta brudgummens namn samt hvar bröllloppet skulle stå.
»Nå ja, det kan du ha rätt uti,» sade Modén och omtalade i största hast hvad brudgummen hette samt att bröllopet skulle stå hos brudens mor, en hederlig enkefru som bodde vid Packartorgsgatan, men husnummern hade han glömt.»
»Man kan inte komma i håg alt häller,» sade han, men försäkrade, att han nog kände igen huset, en liten gulbrun träbyggnad på höger hand från Packartorget.
»Bäst vore dock,» tillade han, »att du tittade opp till mig, så följas vi åt till bröllopsgården.»
»Kom inte senare än klockan fem», ropade han och ilade ned åt Riddarhusgränden för att låta ro sig öfver till Röda bodarne.
»Min käre Erik är sig lik,» sade jag för mig sjelf och vandrade till Riddarholmen för att tjäna staten i Kammarkollegii första provinskontor, d. v. s. för att den dagen på tjänsterummet fundera öfver de tal jag möjligtvis kunde komma att hålla på bröllopet.
Klockan fem på eftermiddagen stretade jag upp för Trumpetarebacken, där Modén bodde. Han var icke hemma. Jag väntade en god stund, gick åter ned, tittade in på källaren Norrmalm vid Malmskillnadsgatan, försökte ännu en gång min lycka i förste marskalkens bostad, men med lika liten framgång.
Hvad skulle detta betyda? Månne Modén redan gått till bröllopsgården? Hade han glömt öfverenskommelsen? Skulle jag gifva hela bröllopet på båten?
Sådana där frågor gjorde jag mig själf under det jag vandrade Trumpetarebacken ut för och ned åt
