honom uppskjuta den där tråkiga målningen. De voro ju rika, och därför behöfde han icke måla.
»Jag tycker inte om, att du sitter i den här skräpiga ateliern,» sade hon. »Och så luktar det färg och terpentin och sådant där otyg, när du kommer in till mig och när vi fara bort.»
Han fann detta aldeles tjusande roligt, skrattade så godt och njöt af den glada, behagliga sysslolösheten i sin vackra hustrus sällskap.
»I nästa vecka skall jag börja måla på fullt allvar,» brukade han säga till vännerne, »men sannerligen jag vet, huru jag skall kunna vänja min hustru att veta mig sitta i atelieren.»
Han lyckades aldrig. Konstnärshågen tog dock ut sin rätt hos honom. Han ville visst icke göra sin vackra hustru ledsen, men måla måste han och därför stängde han sig inne ej blott för sin hustru, utan äfven för sina vänner. Han hade ingen som kände deltagande för hans arbete, ingen med hvilken han kunde samtala om detta arbete.
Han ville gå i konstnärsklubben, men afstod därifrån, då han fann huru detta gjorde hans hustru ledsen. Den »sanna» kvinnan kunde icke lida de där konstnärerne, bland hvilka personer »comme il faut» voro sällsynta undantag. På »Sällskapet» kunde han gå, men ej i konstnärsklubben, förklarade hans hustru under en öm och oemotståndlig smekning. Och dess utom skulle han väl följa henne på balerna, någon gång på operan eller till den teater, där man gaf Offenbach, ty den konstnären tycktes kunna roa henne.
Rapin suckade, kanske till och med muckade, ty han var en fri konstnärsnatur som icke tålde något tvång, men han älskade sin hustru och drog sig helt och hållet
