Ungdomsideal.
På den tiden då De la Croix’ kafé på Norrbro var
ett mycket fint, af ett stort antal personer, till och
med ur Stockholms »beau monde», besökt
förfriskningsställe, men då ej häller en och annan hvad man brukar
kalla »afsigkommen figur» tvekade att dit inträda,
syntes där hvarje eftermiddag en äldre, tarfligt, att ej säga
fattigt klädd man, som helt tyst slog sig ned i hörnet
utanför schackrummet och vid en kopp kaffe började
läsa in- och utländska tidningar, hvilket han fortsatte
med mycken grundlighet ända till dess kafét skulle
stängas.
Han tycktes vara omkring sextio år, hade ett ganska välbildadt, men ej blott af ålder utan äfven, som det tycktes, af bekymmer illa medfaret hufvud med infallna kinder och många skrynklor. Han gick lutad och hade blicken fäst vid marken. Slog han någon gång upp ögonen, var det vanligtvis blott för att låta blickarne skyggt irra omkring.
Hos De la Croix var han känd sedan många år, men det var likväl icke månge af de vanlige gästerne som visste hvad han hette. »Gubben i vrån», kallades han af de yngre kunderne, hvilke ej sällan förtörnades öfver den grundlighet med hvilken han genomläste
