orsaken hade han också svärmat för den franska revolutionen, till och med efter Ludvig den sextondes afrättning.
Då Ture kom till något själfmedvetande, var man redan långt inne i Gustaf den fjärde Adolfs regering, och han hörde hvarje dag sin far fördömma enväldet samt för öfrigt alt hvad furstemakt hette. Den unge ädlingen fick redan som gosse insupa »kärlek till friheten», såsom fadern kallade motståndet mot kungligheten, men de ofrälse gossarne, hans jemnårige, tillätos icke leka med honom, emedan, sade Silfverspets d. ä., det blott kunde gifva Ture »simpla vanor».
Hvad människovärde ville säga fick Ture icke lära i föräldrahemmet. Hans mor var af ännu förnämare börd än fadern och delade dennes åsigter i alt som angick de ofrälse klasserne. Man hade kanske inom flertalet af de adliga husen ej hunnit längre i början af vårt århundrade, oaktadt den vägbrytande franska revolutionen, för hvilken mången svensk adelsman yttrade så mycken medkänsla.
Men då kom en ung magister som lärare i det Silfverspetska huset. Den unge läraren var fyld af det nya tidehvarfvets uppspirande anda, den som i Sverige ännu då visade blott ringa kraft bland det äldre slägtet, men likväl fattat en god del af den bildade ungdomen. Läraren var också en ärlig och oförskräckt natur hvilken aldrig stack under stolen med sina åsigter. Den gamle Silfverspets och hans förnäma fru fasade och voro flera gånger frestade att drifva den djärfve ynglingen ur huset, men de kunde ej blunda för hans ovanliga kunskaper, stora förmåga att undervisa och många andra goda och älskvärda egenskaper. Ture hade så innerligen fäst sig vid läraren, att han förklarade sig vilja genast rymma från hemmet, i fall man toge hans käre magister från
