»Hvad tusan står du här och filosoferar för, bror Silfverspets?» sade en röst.
Silfverspets stirrade på frågaren. Det var en af hans närmare bekante, men han tycktes ej känna igen denne.
»Mår du icke bra?» sporde den andre.
Silfverspets gjorde en häftig ansträngning för att åter varda herre öfver sin vilja, och det lyckades honom åt minstone till en del.
Jo, han mådde mycket bra, men han hade så mycket att tänka på.
»Det kan jag nog tro,» medgaf hans bekante, »efter somriksdag en börjar nu snart igen.»
»Riksdagen,» hviskade Silfverspets och ryste.
»Fryser du? Om vi skulle gå in på Kastenhof och få oss något varmt?»
Silfverspets kom sig icke för med att göra någon invändning. Han följde med till Kastenhof. Han åt och drack, drack till och med ovanligt mycket. Bordskamraten talade om en mängd olika saker, dagens tilldragelser, småskvaller, nya anekdoter, historier från hofvet och teatern och så vidare.
»Har du sett Hjortsberg i det nya stycket?» frågade pratmakaren.
»Jag!» svarade Silfverspets och tycktes vakna upp . . . »Hvad fan var det han frågade,» tänkte han. »Om jag . . .» tillade han. »Jo visst! Det kan du väl förstå.»
»Du är litet tankspridd, tror jag.
»Jag är trött, skall jag säga dig.»
Han gick hem, men han lade sig icke. Han vandrade hela natten fram och till baka i sin sängkammare. Han genomlefde i tankarne hela sitt förflutna lif. Han manade upp längesedan aflidne fränder och vänner,
