Det var den egentliga möbleringen. Väggarnes ytor hade inga tapeter, men täcktes af en mängd studier och utkast i olja. I vrårna lågo tafleramar, hoprullade dukar, med figurer fullklottrade pappersark, ett par trasiga stöflar och åtskilligt annat skräp huller om buller. Midt på golfvet stod ett staffli med en tafla under arbete, och framför taflan syntes en man i lång, nött och af färgklickar nedsmetad öfverrock, hvars höga krage var uppslagen kring öronen och nådde den trasiga rökmössan som täckte toppen af hufvudet. Öfverrockens nedre del räckte nära golfvet, men lät dock se ett par underkläder af linne som nog en gång varit hvita och hvilka släpade på ett par färglösa och söndriga gummigaloscher, mannens ende fotklädnad.
Det var verkligen Alvin, ehuru jag, då han först vände sig om, hade svårt att känna igen den forne kamraten. Han hade långt skägg som gjorde det magra och bleka ansigtet ännu magrare och blekare. I ögonen lyste ett vildt uttryck. Mellan läpparne satt en mycket kort tobakspipa, så kort, att jag tyckte det rökaren bet i piphufvudet.
»Så-å, du kom verkligen!» sade Alvin och tycktes öfverraskad af att se mig.
Jag hälsade och nämde något om hans kort.
»Det behöfs naturligtvis särskilda uppmaningar för att gamle kamrater skola hitta hit,» hväste han och vände sig åter till sitt arbete. »Men jag får vara glad och tacksam för att man tager kännedom om en inbjudning som kommer från en så obetydlig person som jag.»
Jag låtsade ej märka hans dåliga lynne, utan nämde något om, att det vore länge sedan vi träffats.
»Ja, jag är naturligtvis glömd,» hväste Alvin ytterligare och fortfor att måla. »Jag trodde likväl, att den
