med konst, i synnerhet med målning. Människohat lyste ur hans blickar. De fleste som kommo i hans väg undveko honom, några skrattade och drefvo gäck med honom, få lyssnade till hans vilda utgjutelser.
Jag tog mod till mig och besökte honom ännu en gång, så obehagligt detta än föreföll mig, men han slog under en förfärlig ed dörren igen midt för min näsa.
Hans beskedliga värdfolk uttryckte sina bekymmer, då jag vände mig till dem för att få några upplysningar om hans tillstånd.
»Han tänker visst svälta ihjäl sig,» yttrade värdinnan, »efter som han aldrig rör den mat jag bär in till honom. Se, han är för stolt att ta emot mina smulor. Själf har han inte det ringaste nu mer att sälja eller pantsätta, inte annat än ett litet, mycket fint elfenbensskrin som är honom lika kärt som hans ögonsten eller kanske mycket kärare. Den granna taflan som man min bar både till och från konstföreningen har herr Alvin, gud nåde oss, skurit sönder.»
En dag kom Alvins värd och förtäljde, att den »stackars herrn» vore försvunnen. Elfenbensskrinet hade han tagit med sig.
»Se, det kunde han inte skiljas från, och nu ligga de väl båda två i sjön nedan för Skinnarviksbergen.»
»Det skulle naturligtvis sluta på det sättet,» sade de forne kamraterne, då de erforo Alvins försvinnande.
Och så var han glömd.
Åtskilliga år efter den tiden stod jag en dag framför Lionardo da Vincis Monna Lisa del Giocondo i Louvre-museum, då jag plötsligt fick höra svenska talas bredvid mig. Jag såg en herre och ett fruntimmer som likaledes betraktade Lionardos tafla och meddelade hvar andra sina åsigter om konstverket. Fruntimret — jag såg
