Han ryckte till och stirrade på en svart skepnad som stod vid hans sida.
Det var icke taflan som han nyss målat i sin inbillning, ej häller flickan på den andra stranden, för öfrigt en och samma. Figuren på taflan var, liksom flickan midt emot, ljus och leende, en skön, ung kvinna. Figuren bredvid honom var mörk, mycket mörk, att icke säga kolsvart, och såg bister ut, alldeles icke vacker, utan ful, otäckt ful, rätt gammal och bestämdt af manligt slägte.
Den sköne ljuse bilden var försvunnen. På den motliggande stranden syntes ingen mänsklig varelse. Alvin kände sig sorgsen. Han kunde ej snart vänja sig vid detta obehagliga utbyte.
Han svarade icke på frågan, men denna upprepades några gånger, och slutligen kom samtalet i fart.
Frågaren var en smed från Degerfors, gammal, svart och manligt ful, men beskedlig karl, och Alvin följde honom ned åt bruket, fastän han tänkte på att komma öfver elfven åt annat håll.
Han gick till och med in i smedens stuga och njöt gästfrihet. Äfven en konstnärssjäl kan hafva sådan kropp, att smedskost icke smakar illa. Bättre hade han visserligen ätit på Phoenix och Suède, äfven hos Ryswijks, men det var då mycket länge sedan.
Han åt och pratade med smeden och fick reda på mycket, hvaruti hans okunnighet syntes smeden nästan oförsvarligt djup. Men då Alvin frågade efter ett ungt, ljuslett och vackert fruntimmer som skulle hafva synts på andra stranden, då var själfve smeden okunnig.
Icke hade smeden där sett något fruntimmer, och efter beskrifning kunde det icke hafva varit något af kvinfolken till de karlar som arbetade i valsverket eller
