Men vi skola hoppas det bästa . . . Ursäkta, men jag har så mycket att göra i dag.»
Jag tänkte på hvad ångbåtskaptenen sagt, men glömde snart hela saken. Så kom åter en vinter. Under vintrarne såg jag sällan till gubben Allander, men en morgon stötte jag på honom i operaförstugan, då han lemnade biljettluckan.
»Kamrern tänker gå på teatern i afton?» sade jag.
»Ack nej! Det var länge sedan jag var på spektaklet.» svarade han.
»Ja så, jag trodde att kamrern köpt biljett till Friskytten.»
»Ne-ej! . . Jo, det vill säga, att jag tänkte, men jag vet inte . . . jag . . .»
Han tog hastigt afsked. Jag började tro, att han hade några hemligheter som han fruktade att någon skulle upptäcka.
Jag gick till biljettluckan och köpte mig en biljett.
»Känner mamsell Hané kamrer Allander?» sporde jag biljettförsäljerskan.
»Ja, det var ju han som var nyss här», svarade hon, »och köpte fyra loger på fjärde raden. Han är en god kund och köper flera loger i hvarje vecka, men jag är rädd för att han säljer dem igen, för se, han köper också enskilda biljetter, än på tredje, än på femte raden, men aldrig på de bättre platserna. Det har han nu hållit på med i flera år.»
Det var då högst besynnerligt, tänkte jag. Gubben är ett original. Men hvad gör han med alle teaterbiljetterne?
På aftonen forskade jag noga i teatersalongen för att se, om jag skulle upptäcka kamrern. Han syntes icke till. På fjärde raden såg jag icke något ovanligt.
