sade professorn. »Om inte för annat,» tillade han, »åt minstone för att njuta af ett godt föredrag.»
»Kusin är en hedning,» utropade fränkan, »det vet man nog.»
»Får gå för hedning,» log professorn, »ehuru det skulle roa mig att få höra hvilka gudar jag egentligen anses tillbedja.»
»Gudlös är kusin!» skrek fränkan.
»Så-å, än har jag för många gudar och än anklagas jag för att inte ha någon als. Det är inte logik i det där.»
»Gud bevare mig från kusins logik! Kusin skulle just behöfva att infinna sig på våra sammankomster.»
Professorn log och förklarade saktmodigt, att han icke hade tid att gå på några bönesammankomster.
Till slikt hade Karin ej häller tid och ej kände hon behof däraf. Men sällskapslifvet flydde hon icke, det vill säga det sällskapslif som utgöres af några få vänners umgänge på stunder som icke taga bort den för arbetet nödiga tiden och ej häller slappa de för samma ändamål oundgängliga krafterna, utan tvärt om skänka ökad spänstighet och förnyad arbetslust.
I sådant sällskap var Karin Engelbert den gladaste bland de glada. Det sade också alle unge män som i hennes ungdom fingo tillfälle att lära känna henne. Någre af dem förtäljde för mig många år därefter, då både de och hon ej längre voro unga, att blotta förmodan om, att Karin skulle komma i ett sällskap framkallade den lifligaste åstundan att varda till samma tillfälle inbjuden.
Månge voro de som kände sitt hjerta klappa starkare vid åsynen af den glada, raska och älskliga flickan, och det dröjde ej häller länge förr än Karin hade den ene friaren efter den andre, men hon kände ännu ingen kärlek.
