rummet af hennes tillgifvenhet och där bodde han utmärkt väl.
De förlofvade höllo just på att öfverlägga om bosättningen — disputationen skulle snart äga rum — då underrättelse kom, att tyfus brutit ut i norra socknarne af länet och att det där vore brist på läkare.
»Jag tror, att jag får uppskjuta disputationen,» sade fästmannen.
»Men vårt bröllop?» utropade Karin och såg missnöjd ut.
»Det får väl äfven gifva sig till tåls något. Eller hvad tycker du själf? Det är läkarebrist där uppe, där sjukdomen rasar.»
Karin tvekade några ögonblick, men straxt därpå utbrast hon:
»Ja, Karl! Du har rätt. Du skall resa. Du skall anmäla dig till tjänstgöring. Men när du fylt din pligt, kommer du ju strax igen, och då står vårt bröllop.»
»Rätt, Karin! Jag viste nog, att du sätter pligten och människokärleken fram för allt.»
Den unge läkaren reste, men kom icke igen. Länge kämpade han med framgång mot sjukdomen, men slutligen föll han själf ett offer för sina ansträngningar. Han sjuknade i tyfus. Karin skyndade genast till honom, men vände ensam till baka till sin gamla Brita. Hon hade endast fått trycka hans hand och se honom dö.
Hon gret länge vid den trogna tjänarinnans bröst. Deltagande väninnor kommo dagligen och sökte trösta henne, och bland dem infann sig äfven professorns gamla fränka.
»Nu kommer du väl med mig på våra bönesammankomster?» sade det gamla fruntimret. »Ser du den
