olägenheter. På samma gång de icke tilläto något angrepp mot sitt eget människovärde, insågo de, att de också borde erkänna andras och vara färdiga att städse bistå dem som kunde däraf vara i behof.
Dessa följder af Karin Engelberts uppfostringssätt måste slutligen uppmärksammas. Man kunde ej blunda för dem. Efter det myckna pratet mot henne, hördes under några år just ingenting, hvarken för eller mot. Men så kom en ny tid, då man åter sysselsatte sig med henne och då i synnerhet det yngre slägtet visade sig villigt att erkänna mamsell Engelberts människovänliga sträfvanden.
»Det kan ju vara roligt att höra,» sade hon, »och jag vore visst inte uppriktig, om jag påstode, att jag inte kan vara känslig för beröm, men på det hela låter jag ändå hvarken loford eller klander inverka på mig. Jag gör bara min pligt, och om jag förmår något, så är det för att jag själf fått lära något i ungdomen. Det är inte min förtjänst, utan min gode fars. Han gaf mitt lif den riktning det sedan haft. För att stöda mig på vägen gaf han mig också kunskaper. Utan sådana är det bara skräp med människans sträfvanden. Det gäller om både män och kvinnor. Gif flickorna större tillfälle att lära något, så skall samhället nog få ett bättre utseende. Full jämlikhet i undervisning, lika väl som i samhällsrättigheter och skyldigheter för öfrigt.»
Men så började samhället alt mer luta åt en svårmodig lifsuppfattning. Personer uppstodo och förklarade, att det vore syndigt att le. Verlden vore så full af synd, att alla människor borde gråta och se jämmerliga ut. Den som gjorde motsatsen vore förtappad. Hela människoslägtet vore för öfrigt hemfallet åt eviga straff, och blott de som kommo till samman för att under gråt och
