fullbordas. Då skola vi talas vid. Hemliga sällskap skola upprättas.»
Tills vidare nöjde den unge snickaregesällen sig med att skrifva in sig i Bildningscirkeln och att deltaga i åtskilliga andra, lika litet hemliga sällskap och samkväm, i hvilka arbetarne började visa sig på den tiden.
»Bara högfärd,» sade mäster Plank.
»Det är i framåtskridandets intresse,» sade Laurent-Pierre, när han talade om, att han dansat hela natten på en »bättre tillställning» i De la Croix’ salong, dit han i egenskap af »parisare» vunnit tillträde.
En »parisare» inom arbetsklassen, det vill säga en gesäll som arbetat någon tid i Paris, var ännu i senare delen af 1840-talet en tämligen sällsynt företeelse i Stockholm och kunde alltid göra sig säker om företräde framför alle andre gesäller. Var han därtill, såsom Laurent-Pierre Planche, en vacker ungdom som förstod att föra sig väl i sina fina, om också ej alldeles så smakfulla kläder, så var han dess säkrare om framgång.
»Det är tusan hvad gesällerne i Paris måste vara fina!» sade en gammal mästare.
»Jo, jo, de se inte ut som pappas luggslitne grobianer», anmärkte mästarens dotter, när hon i Bildningscirkeln lät sina förtjusta blickar hvila på unge Planche.
Saken var dock den, att Laurent-Pierre under det han arbetade i Faubourg Saint-Antoine gick i blus och mössa som alle andre snickaregesäller där och blott om söndagen tog på sig en rock som han köpt i ett klädstånd i Temple. De »bättre tillställningar» i hvilka han deltog voro, utom de hemliga sällskapen som en rättskaffens snickaregesäll ovilkorligt måste besöka, en och annan artilleristbal vid Barrière du Trône — fritt inträde, men en sou för hvarje dans — och för öfrigt
