Sida:Gamla kort.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
234
PLANCHE & C:O

sparfvarne började titta efter, om icke linden snart skulle få några knoppar, hade Laurent-Pierre så väl förberedt den »revolutionära propagandan» i verkstaden, att han när som hälst kunde tvinga farbrodern till de betydligaste medgifvanden. Så trodde han åt minstone. Han hade kanske ännu större förhoppningar. Det gamla agget mot »tyrannen» som ej velat dela med sin egen brorson grodde ständigt hos Laurent-Pierre.

En dag i början af mars kom mäster Plank hem från en liten utflygt ned åt Götgatan. Han såg mycket meddelsam ut. Det var icke ofta han hade ett sådant utseende, och högst sällan pratade han med gesällerna.

»Sådant skadar respekten för den som makten har», brukade han säga till andre mästare.

Men i fråga varande dag syntes det på honom att han hade något på hjärtat, och det dröjde ej häller länge förr än han upplät sin mun och förtäljde, att han på Hamburg, dit han tittat in på ett ögonblick, träffat en skrifvare i järnvågen, hvilken nyss förut talat med en kontorist som hört af en grosshandlare hvilken kom raka vägen från börsen, att det där berättats, att revolution brutit ut i Paris, att franske kungen vore körd på porten och att parisarne utropat republiken.

»Var det icke fan?» tillade mäster Plank.

»Vive la république!» skrek Laurent-Pierre, ryckte af sig förklädet och slängde det ned i en likkista.

De andre gesällerne voro färdige att följa föredömet, men mästarens närvaro tycktes dock besvära dem. Det var vanans makt. Vanan vid tyranniet var starkare än den vaknande frihetskänslan.

Oaktadt brorsonens ifver att kasta af de fängslande banden, det blå arbetsförklädet, och hans högljudda utrop voro uppenbara prof på missaktning mot den lagliga