såsom vi redan sett, ej den ende i Stockholm hvilken af den revolutionen dragits från gamla stilla vanor.
Brorsonen var ej häller sysslolös. Han arbetade icke på verkstaden, men han höll tal på Hvite Hästen vid Stora Nygatan, på Åldriga Eken vid Stora Gråmunkegränd, på Gyllene Solen vid Sankt-Paulsgatan och på en hel mängd andra traktörställen och restaurationer, till och med på källaren Tyska Lejonet vid Skomakaregatan. Med honom följde troget de öfrige gesällerne från Tjärhofsgatan och de ropade »bra! förbannadt bra!» till allt hvad medborgaren Planche yttrade.
»Farbror min är borgare, men jag är medborgare,» förklarade han, »alla som vilja frihet böra vara medborgare. Lås oss konstituera oss som medborgare.»
Gamle Plank höll på sin rätt att kallas borgare.
»Reformen måste genomdrifvas,» upprepade han bittida och sent, »och det till borgerskapets bästa. En fri borgare är för mer än någon annan. Det är det burskapsägande borgerskapet som utgör statens kärna.»
Mäster Plank hade plötsligt funnit sig vara vältalare. Han ville också göra den lyckliga gåfvan gällande. Han höll snart lika många tal som hans brorson. Det var också en följd af februarirevolutionen.
»I morgon är det den store reformbanketten,» sade mäster Plank en dag, då han gått in på Dufvan för att hålla tal vid en kumminsup och en bit prässylta. »Det blir nog en märklig dag.»
»Bror Plank går väl dit?» sporde en af Dufvans gäster.
»Hm, ja, det vill säga . . . jag får väl se,» förklarade mäster Plank hvilken nog ville vara med vid ett så märkvärdigt tillfälle, men drog sig för kostnaden.
»Anteckningslista finnes i magister Bagges bokhandel,»
