»Ned med tyrannerne!» skrek Laurent-Pierre, och det ända in i öronen på mäster Plank.
Det lät stygt, tyckte mästaren som velat ropa »ned med fuskarne» och som började frukta, att rörelsen skulle taga en för borgerskapet ofördelaktig vändning.
Skaran drog sig helt hastigt ned åt Gustaf Adolfs torg, ryckte öfver Norrbro, och mäster Plank rycktes med, alldeles mot sin vilja. Han skuffades fram åt Mynttorget och Stadssmedjegatan. Han ville rädda sig in på Dufvan, men släpades med i den sammanpackade hopen ned åt Storkyrkobrinken och stod midt i skaran, då fönsterna slogos ut i presidenten Hartmansdorfs våning. Med möda klämde han sig upp mot väggen utanför Isbergs bokhandel, då lifgardet till häst red i sporrstreck utför brinken och högg skarpt till höger och venster. Om sådant där ville Plank alldeles icke vara med. Han hade eget hus och egen verkstad, och en sådan person är väl icke skapad för att låta hugga i hjäl sig af en hästgardist.
Folkmassan skingrade sig för en stund. Mäster Plank ilade med långa steg fram åt Vesterlånggatan och ville skynda genaste vägen hem till Tjärhofsgatan. Han hade ej hunnit längre än till slussen, då han hörde gevärsskott från Storkyrkobrinken. Det ljudet skyndade på farten upp för Södermalmstorg, men i Götgatsbacken mötte han en hop pojkar som skreko, att de skulle slå in fönsterna hos Brinck.
»Det gäller borgerskapet,» sade Plank med bäfvande röst till en gammal bekant som han stötte på.
»Jo, jo, nu ha vi revolutionen öfver oss,» sade den gamle bekante och sprang hem för att draga nattmössan öfver öronen.
Blod flöt där borta i Storkyrkobrinken. Människor
