föste hela hopen in i verkstaden. Det gick icke utan motstånd, men motståndet vardt svagare för hvarje ögonblick, och snart lågo de upproriske i djup sömn bland hyfvelbänkarne och ännu ej färdiga likkistor.
Bålet släcktes af Laurent-Pierre med tillhjelp af den förskräckta jungfru Kristin och Janne som åter kommit till rätta. Kalle hade snyftat sig till sömns i kistan i den innersta vrån af det stora skjulet. Det var icke första gången han låg där. Ofta hade han flytt dit undan misshandlingarna på verkstaden.
Det var åter tyst på snickaregården vid Tjärhofsgatan. Oväsendet där hade icke ådragit sig polisens uppmärksamhet. Polisen hade annat att göra den aftonen.
Laurent-Pierre hade varit i fara att öfverridas och huggas i hjäl i Storkyrkobrinken. Därefter hade han förföljts af polisen och förlorat lusten för folkupplopp. Nu smög han sig in i trädgården och fram till lusthuset. Mäster Plank hade tröttnat vid att söka slå sönder dörren inifrån. Något fönster fans ej på lusthuset. Han förbannade den stund, då han tagit så fast virke till dörren. Nu var det tyst i lusthuset.
»Onkel!» ropade Laurent-Pierre halfhögt.
»Lymmel!» svarade mäster Plank.
»Jag är här för att hjälpa onkel ut,» fortfor brorsonen.
»Det var ju du som skuffade mig hit!» grymtade det inifrån.
»Bara för att rädda onkel,» lät det utifrån. »Hade onkel hällre velat brännas upp?»
Samtalet fortsattes genom en dörrspringa. Laurent Pierre sade sig vilja söka efter nyckeln. Mäster Plank anklagade honom för förräderi och uppror, men nedstämde slutligen tonen. Han måste ju söka att komma
